Numera använder jag (M) rss-feeds, vilket innebär att jag kan se när det kommit ett nytt inlägg på en blogg, utan att gå in på själva bloggen (typ). Och då blir det tydligt att det är olika med olika bloggar.
Folk uppdaterar olika mycket.
En del är regelbundna, men inte så ofta.
Andra kan man nästan alltid räkna med att det finns nåt nytt varje dag.
Vissa är lite mer oregelbundna… som den här. Och när det gått så lång tid finns det så mycket man kan säga (och det blir mer för var dag), och då behöver man liksom styra upp det på nåt sätt och det orkar man inte riktigt just nu…
Alltså: det var länge sen - men vi laddar för framtida inlägg!
Men idag har vi i alla fall sysslar med att planera Korsveis minifestival på Öland i juli. Åk dit vetja! Läs mer här.
Det är vår - och precis som Ronja måste ju Natanael få ha ett eget vårskrik! Johan och Natanael var ute och lekte i skogen idag och helt plötsligt hände det… Natanael började skrika och skratta och springa omkring på stigen… Den värsta våryran hann inte dokumenteras, men filmen nedan ger i alla fall en kort aning om vad som skedde.
Det hände en del annat på vår promenad också. Vi upptäckte en massa spännande saker… Först hittade vi en hund som hette Micky.
Sen hittade vi en pinne som satt fast i marken… Pappa kallade det för ett träd.
Så gick vi längre och längre in i skogen, så långt bort att man nästan inte kunde se vårt hus.
Och när vi hade gått upp för en låååååång backe fann vi en stubbe och vid stubben låg en kotte.
Sen började det blåsa och då kom det en hel hop med löv flygandes… Ett lyckades Natanael fånga!
När vi vände och började gå hemåt upptäckte vi att det var en stor översvämning vid cykelvägen… Det var bara att springa hem och byta om till gummistövlar och galonisar så att man kunde plaska runt i pölen.
Precis när vi började hoppa i pölen kom det en stoooor traktor, så vi fick flytta på oss. Men när den hade kört förbi gick det att fortsätta regndansen.
Jag (M) ligger hopplöst efter, men har i alla fall sett första avsnittet av “Åh Herregud” nu.
Både och - är mitt utlåtande. Gud lyser igenom.
Så här kommer några ord från Jonas Gardell såhär på fredagskvällen…
“Jag skulle vilja säga att jag har kommit så långt i mina studier att jag vid det här laget kan säga nästan helt säkert - ja, rent av bevisa - att Gud inte finns.
Och ändå tror jag.
Ohjälpligt.”
“Gudsekvationen går inte ihop.
Och det är en utmaning att inse det, acceptera det, och skaffa en relation till det, samtidigt som vi är troende.
Och vad det handlar om, det är ju att hela tiden hålla i minnet att de föreställningar vi gör, de bilder vi gör oss av Gud, aldrig är Gud i sig.
Det är bara just bilder, just föreställningar vi gör oss.”
Någon som håller med?!
(Med tanke på det andra citatet kan man för övrigt nästan tro att han har läst Magnus Malms “Bildfaktorn”…)
Så har det hänt. Jag (Matilda) har fått ett intresse! Inte ett intresse av typen “jag tycker om att vara med människor” eller “jag tycker om att fika” (vilken jag ju också gör), utan ett lite mindre luddigt och lite mer produktivt intresse. Nämligen: Jag tycker om att sticka. Här kommer ett axplock av 2010 års kollektion:
djupast inne i varbergaskogens hjärta, så långt man kan komma från cykelvägar och hus ( det tar ungefär fem-tio minuter att hitta dit hemifrån oss om man går rätt väg) ligger en liten damm där grodorna brukar leka på våren. just nu finns inga grodor där, knappt ens nån damm. det är mest snö och is…. och så linn och david och margit då. igår lurade de ut mig, matilda och natanael på en liten grillning. det blev en härlig och mysig eftermiddag, med snöpulsande, sur ved, rök, trötta barn och underbara vänner.
och tänk bara, när våren och sommaren springer fram vilken än mer fantastisk plats den frusna dammen kommer att bli att picknicka eller grilla vid. eller bara njuta av grodornas lek.
Tidningen Dagen hade den 5/2 en ledare angående natur och religion, hur människor finner andliga djup i skogen eller gör ekologi till sin religion. Här har kyrkan stundtals misslyckats att hjälpa människor att se bortom och bakom skapelsens bländande skönhet och andliga djup, att rikta sin tillbedjan inte mot det skapade utan mot Skaparen själv. Teologerna brukar tala om den allmänna och den specifika uppenbarelsen. Visst finns det spår av Skaparen i skapelsen. Men skapelsen själv är inte vägen till frälsning, den går genom Kristus. Han är linsen genom vilken allt skapat måste ses. När hans ljus får lysa på den försiktige sorgeklädda koltrasten eller de brunsjaskiga trädstammarna blir naturen en ikon där vi ser ansiktet av den Treenige själv framträda. Kristus står där framför våra ögon förklädd till en grå liten gärdsmyg. Kelterna var högst medvetna om detta. Och den helige Franciskus.
Så här skriver Bonaventura om när Franciskus under en av sina vandringar stötte på en stor fågelflock: “Våra systrar fåglarna prisar sin Skapare. Vi går in bland dem och sjunger Guds lov och ber vår tidebön.”
Visst kan skogen vara vårt tempel. Så länge lovsången där prisar Skaparen istället för skapelsen.
Den första bilden är fotad i Varbergaskogen (tryck på bilden för att se den i större storlek). Tidigt på förmiddagen är ljusspelet mot trädstammarna alldeles fantastiskt. Stammarna förvandlas till pelare i en himmelsk katedral. En plats för eftertanke och lovprisning.
Vänder man bara blicken åt motsatt håll, in emot solens ansikte, möts man av ett helt annat ljusspel. Det är skarpare, intensivare och mer genomträngande. Istapparna på de snöklädda grenarna förvandlas plötsligt till gnistrande juveler. Så mycket i livet handlar om perspektiv. Om ljus. Om att ha blicken vänd mot någon. Fäst på något.
Perspektiv var det. De här bilderna skulle min far ha raderat direkt, överexponerade och urfrätta. Men ju mer jag tittar på dem, desto mer dras jag in i bilderna. Så jag sparar dem mer än gärna. De orangeröda nyponen står fram på ett helt annat sätt i det skarpa ljuset.
