utifrån en nyårstanke

2012-01-03 kategori: allt | inga kommentarer än »

tiden läker alla sår
är det så man säger
om man aldrig riktigt levt med smärtan?

nog kan somligt glömmas
gömmas bortom tidens tand

men när en tagg skär upp igen
är det samma sår som blöder

mänsklighetens sår

men som med så mycket annat
så är väl också det förvrängt:

för tiden läker inte alla sår,
nej, men såren läker allas tid

Hans sår

Tålamod

2011-12-14 kategori: allt | inga kommentarer än »

Vi har ett utkast som legat länge nu på att skrivas färdigt och publiceras: “Syskonkärlek”.
Man skriver gärna om sådant på sådana här bloggar, har jag hört.
Och visst kan vi också ha det både fint och gulligt och bra.

Men.

Tänk om vardagen inte är överfull av allt det där pluttinuttiga, gulligulliga och älskvärda?
Tänk om barnen mest skriker, biter, river, spottas, puttas och slåss?
Tänk om man då brister i sitt tålamod?

Men sådant skriver man ju inte om.
Har jag hört.

“vivo-vivo-vivo”

2011-11-05 kategori: allt | inga kommentarer än »

Nån som kan gissa vart Natanael har varit och hälsat på? “Vivo-vivo-vivo” låter det numera stup i kvarten här hemma och det är inte något nostalgiskt upprepande mantra över den gamla matkedjan. Nej, det får nog anses handla om brandbilar (och förvisso polis- och ambulansbilar också), för i måndags skedde det efterlängtade besöket hos Anton på Byrsta brandstation.

Det blev en tur i brandbilen tillsammans med Märta, Linn, Margit och Anton.

Ester och mamma fick också pröva på att sitta.

Brandmännen Ester, Natanael, Märta och Darth Vader

 

Anton undervisade i olika viktiga saker för brandmän:

…slangföring

… konservöppning

… softandet

… och slutligen gymträningen!

Sixten och hans vänner

2011-10-31 kategori: allt | 2 kommentarer »
En del människor är man alldeles extra tacksam för. Jag gissar att det har att göra med att man har fått följa varandras glädje och sorg lite närmare än många andra. För oss är Elisabet, Christan, Lisa, Joel och Jenny sådana människor.
Och Sixten.
Sixten har inte levt så många dagar på denna jord än, men är redan ett av de största bönesvar jag har fått erfara. Förra året vid den här tiden satt vi här i Örebro och bad den där bönen om ett barn åt Elisabet och Christian. Jag vet inte om jag kan kalla det särskilt trosvisst, men det fanns ändå ett styng av “nä, nu får det vara nog, Gud! Kom igen om du kan!” Och det kunde han uppenbarligen.
I början av året flyttade Elisabet och Christian till Skåne. Och jag är så innerligt glad att vi sade hejdå med vetskapen om ett litet, litet embryo. Som att vi liksom fick skicka iväg dem med det.
Och nu så har han alltså kommit – Sixten. Och vi tog en tur till Skåne för att träffa honom – och hans vänner. Och, som Elisabet skrev på sin blogg att någon av oss sade, så vad det “liksom högtid men samtidigt alldeles vardagligt att få vara tillsammans”. Jag instämmer med en sång på samma tema.
inga tomma ord
inget spel för gallerierna
om vad som sagts och gjorts
här finns allt jag vill
allt det svåra och det enkla
är en självklarhet
men ingenting man tar för givet
det är så det ska va
det är så det ska va
jag som visste allt
kunde läsa mellan raderna
jag hade svar på allt
  
men inget visste jag
om styrkan som finns hos den
som vågar ge
men aldrig kräver nåt tillbaka
  
och det är så det ska va
det är så det ska va
  
att se det så enkelt, inget extraordinärt
ger en människa mer än vad all skönhet kan va värt
det finns mycket att förändra, men så lite som man vet
och någonstans däremellan måste man leva
och det är så det ska va
det är så det ska va
(text&musik: Anna Stadling och Pecka Hammarstedt)

välsignelse

2011-10-18 kategori: allt | 5 kommentarer »

välsignelse, nedkallande av eller tillönskan om Guds nåd och beskydd, särskilt i judisk och kristen tradition. Ofta i form av en lovprisning av Gud uttrycker den välvilja och står i radikal motsats till förbannelse. (http://www.ne.se/välsignelse)

och då kan väl barnvälsignelse följaktligen få betyda sådant nedkallande eller tillönskan till ett barn.

och i detta fall till Ester.

 

Stockholm

2011-10-03 kategori: allt | 2 kommentarer »

Förra helgen var vi på besök i Stockholm. Fredagskvällen tillbringades på ett i det närmaste folktomt Skansen tillsammans med Lennart – och förstås Pierre och de nästintill tama ekorrarna.

20110923_61

20110923_82

Efter helkvällen på Skansen tog vi Djurgårdsfärjan och beskådade Stockholm-by-night

20110923_96

20110923_1

20110923_2

Under lördagen träffade vi Eas i Aspudden.

20110924_130
Natanael intog soffan och den svåra rockstjärneposén.
20110924_115
Ester fick nöja sig med golvplats.
20110924_116
Fast under den litterära promenaden längs Vinterviken fick hon bättre utsikt.
20110924_143

Under sommaren har Natanaels hästintresse tagit större och större proportioner – och på Aspuddens 4H-gård kröntes det med att för första gången rida själv på en häst! Vilken glädje!
20110924_139


Tack Stockholm (och tack Vårbergkollektivet för boende och gemenskap) för den här gången! På återseende!

Der ingen skulle tru at nokon kunne bu

2011-08-15 kategori: allt | 2 kommentarer »

Ensam hemma med Natanael fick jag en kväll för mig själv – och döm om min stora förvåning och glädje när jag insåg att NRK’s “nett-tv” är tillgänglig i Sverige numera. Tänk att kunna njuta av program som Der ingen skulle tru at nokon kunne bu – jag är bänkad i veckor framöver! Tryck på bilden för att komma vidare till NRK’s hemsida och ta del av fantastiska människoöden och storslagen natur. Der ingen skulle tru at nokon kunne bu bär viktigt vittnesbörd till vår tid. Jag är såld.

Safta, sylta, baka… nu är vi hemma på riktigt!

2011-08-06 kategori: allt | 1 kommentar »

Fredagen blev en härlig dag i huslighetens tecken. 12 liter körsbär och 4 liter röda vinbär från Ledstams (tack, tack, tack!) behövde tas om hand och förädlas. Så fram med gem för urkärning, saftmaja till ångkokning och syltkastrull till… sylten – och så igång med saftning och syltning tills det doftade ljuvligt av körsbär i hela trappuppgången.

20110805_1

Många kärnor blir det. Suck. Men det är ganska kul att pilla ur de där kärnorna med gemen…

20110805_3

Underbar sylt. Och världens enklaste (förutom urkärningen). 1,5 kg körsbär (lite drygt) och 1 kg syltsocker. Koka 2-3 minuter och häll upp på varma burkar.

20110805_5

Härlig körsbärssaft – 4 kg körsbär, 1,4 kg socker. Ånga i 1-1 1/2 timme. Tappa upp på varma flaskor eller frys direkt i plastlådor (eller i en muffinsplåt!)

20110806_10

Körsbärskräm. Lite syrlig, men god. 2 dl outspädd körsbärssaft, 4 dl vatten, 250 g körsbär, 3 msk potatismjöl. Koka upp och ta av plattan. Red med potatismjöl utblandat i lite vatten. Koka upp igen och låt sedan svalna. Servera med mjölk och knäckebröd.

20110805_4

Och när vi ändå var igång blev det också en sats rågbullar (och en sats surdeg som snart kommer att förvandlas till bröd den också) enligt familjen Janssons urgamla hemliga recept… Men om ni lovar att inte berätta så kommer det här:

Farmor Karins rågbullar

Degvätska: 7 dl vatten, 7 dl mjölk, 2 msk sirap, 3 msk olja, 3 dl vetekross (fast jag tog 2 dl vete och 1 dl råg).

Blanda i 100 g jäst, 2 tsk salt, 8 dl rågsikt, 16 dl vetemjöl.

Jäs 30 minuter. Baka ut (jag brukar dela i fyra delar och sedan dela varje enskild del i 12 delar = 48 bullar).

Jäs ytterligare 30 minuter (ungefär, jag brukar börja baka av den första plåten efter ungefär en kvart – rågbullarna jäser så otroligt bra än då med den generöst tilltagna jästmängden).

Grädda i 10-15 minuter i 225 grader.

Så välkomna hem till Tornfalkgatan 135 – nu är vi hemma på riktigt!

Postludium: Ett avslutande inlägg om knipprötter och annan växtlighet

2011-08-06 kategori: allt | inga kommentarer än »

Så får det fyrdelade inlägget om fjälturen avslutas med en kavalkad av orkidéebilder. Orkidéer har liksom fåglar och djur alltid varit en del av våra resor – pappa hade som mål att fota alla Sveriges arter, vilket han också gjorde. Är följer ett axplock på några vackra blomster från sommarens resa.

lejakarret00000002

Kärrknipprot
karrkniprot1

Purpurknipprot

purpurkniprot1

purpurkniprot5

purpurkniprot2

Skogsknipprot

skogskniprot3

skogskniprot4

Slåtterblomma

lejakarret00000003

Jungfrumarie nycklar/Skogsnycklar

lejakarret00000004

Kapitel 2: En berättelse om drömmar som fortsätter vara drömmar vid Gåsåns dalgång

2011-08-02 kategori: allt | 1 kommentar »

ANDRA KAPITLET
vari det berättas om en lång natts färd från Helags till Storulvån och en tröttsam men vacker vandring mot drömmar som även fortsättningsvis kommer att vara drömmar och där ett eller ett par boktips smyger sig in i själva berättelsen.

Det finns drömmar. Och så finns det Drömmar. Fjällräven tillhör för mig den första kategorin, medan en annan av fjällens invånare tillhör den senare. Allt sedan jag som liten läste i Plupp om den stora vita spökugglan, fjällugglan, har jag längtat efter att få möta den i sin rätta miljö – uppe på fjällheden. Saken är bara den att fjällugglan är oerhört ovanlig och extremt beroende av bra lämmelår, annars häckar den inte i Sverige. Så när ryktet började gå på fjällstationen att de gjorts observationer av en stor vit uggla vid Gåsåns vindskydd var valet inte svårt. Det var dags att lämna Helags och fjällrävarna bakom oss och göra den långa turen in i Jämtlandsfjällen. Problemet var bara att pappa omöjligen skulle orka bära tältet över Härjångsåsen och Hulke. Till fots kunde vi inte ta oss dit. Istället bestämde vi oss för att vandra ner från Helags och ta bilen runt hela fjällmassivet och vandra in längs Handölans dalgång vid Storulvån. Mycket plattar. Mycket lättare vandring. Men en himla många mil att åka i bil. Men bär man på Drömmar så bär man…

gasan-vyer2

Efter en lång bilfärd upp till Alsen där vi övernattade till tonerna av en totalt bortkommen träsksångare körde vi de sista milen till Storulvåns fjällstation under lördags morgonen. Fyllda av förväntningar och drömmar vandrade vi över hängbron vid Handölan. Det var, som Muminpappan skriver i sina memoarer (som blir ett av boktipsen från sommarlektyrspåsen i denna berättelsen) “En ny port mot det Otroliga, det Möjliga, en ny dag där allting kan hända om man inte har något emot det.” Fjällvärlden är verkligen en sådan port mot det Otroliga, men jag vill tro att det inte behövs fjällrävar eller ugglor utan att varje dag kan vara Det Stora Äventyret.

vandring-gasan1

Det var tunga stövlar och trötta fötter som tog steg efter steg på leden längs Handölans dalgång. Det blev mer än ett stopp för att vila och hämta nya krafter ur skönheten i fjällbjörkskogen.

bjorkar1

bjorkar5

bjorkar2

blommor-gasan2

Stora mattor av hönsbär bredde ut sig längs leden och helt plötsligt dök en orädd gök upp några meter framför oss och förgyllde vandringen ytterligare.

gok1

Men efter många och långa kilometer misströstade vi djupt. Fötterna var söndertrampade efter vandringen längs grusvägen, ryggen värkte och hoppet och tron om fjällugglans närvaro började tyna. Inte blev det bättre av de tusentals mygg som tyckte att vi var lämplig mat.

mygg3

Men så blänkte det till framför oss och vi stod vid Gåsån. Äntligen kunde den sista delen av vandringen börja, några kilometer längs Gåsåns dalgång, upp mot fjällheden.

vandring-gasan3

Som vanligt möttes vi av en enorm skönhet och ett fantastiskt landskap som badade i solens värme och liv. Hedlandskapet är enormt vackert i sin karghet och enkelhet. Det är inte konstigt att författare och konstnärer i alla tider hämtat inspiration och näring ur det. En av de böcker som vi läste under litteraturhistorien i våras var Emily Brontës Svindlande höjder och där blir heden nästan en gestalt. Den blir själva ramen och livskraften för hela berättelsen. Svindlande höjder är en bok att varmt rekommendera. Efter ett par kapitel tyckte jag att den var en av de mest överskattade klassikerna jag läst, men ju längre in i den man vandrade desto mer fängslande blev den. Och nu är det bara att sälla sig till hyllningskören.

gasan-vyer1

Nåväl, kvällen gick. Det var inte svårt att föreställa sig den vita uggla komma jagande med tysta långsamma vingslag. Men ingen uggla kom. Uppe på heden spelflög rödbenorna för fullt, fjällabbarna kom störtdykandes och ett par jordugglor letade lämlar. Men ingen fjälluggla. Kanske var det bara ett rykte, kanske ville den helt enkelt inte visa sig? Också efter den tröttsamma vandringen till Gåsåns fantastiskt vackra dalgång fortsätter den spökvita ugglan vara en Dröm.  Kanske är det lika bra så. Vissa drömmar mår gott av att fortsätta vara just drömmar. Det ger näring och framtidstro. Och hur som helst är det också viktigt att påminna sig om att ingenting sker på beställning. Att vildmarken faktiskt är vild och att vi är där som besökare, på djurens och naturens villkor. Och att en rödbena i kvällssol eller en knotig björkstam längs Handölan kan vara nog så vackra som en gnistrande vit fjälluggla.

rodbena1