om rörelse, (be)röra och (be)röras

Det här är en text om roten “rör” med suffixen -else, -a, -s och prefixet -be. De senaste veckorna har handlat mycket om grammatik i och med inledningen av mina svenskstudier och det är förvisso något som rör mig på olika pan. Att se språkets struktur och dess möjligheter blir på sätt och vis något som berör och som faktiskt doftar från den välordnade trädgården där Ordet gav liv och bringade ordning i ödemarken. Öknen ska blomma.

Men nu var det inte om grammatik, poesi, ekologi eller teologi som det här blogginlägget i första hand skulle komma att handla. Nej, snarare är det en mycket ogenomtänkt liten text som har sitt ursprung i att röra och röras. Kanske är det här ett opretentiös försök att sätta ord på en tårarnas och kramarnas teologi. En text om beröring, om rörelse, om att gråta över avsked och krama hejdå, om att sökas av den Gud som med tårar i ögonen springer omkring i världens skönaste och mest välordnade trädgård och gråter ut sitt blödande hjärta över den mänsklighet som gått vilse och gjort allt för att gömma sig.

nyar11

Ett sånt här inlägge är inte så mycket månaders uppsamlade tankegods som en frontalkrock med de senaste veckornas ångloksstora känslor som framförallt har sitt upphov i Bettan och Christians sen länge väntade flytt men som helt plötsligt överföll oss. Både jag och Matilda har överraskats av hur känslomässigt jobbigt det varit. Hur mycket ni fattas oss. Hur smärtsamt det är när några av ens närmsta vänner faktiskt bryter upp ifrån ens vardag. Känslorna liksom kryper in under skinnet, letar sig raka vägen till hjärtat och upp i ögonens tårkanaler. Det var längesen jag grät så mycket som nu. Men så är det när livet berör. Det är så grundläggande – att (be)röra och (be)röras. Det är beröringen som skapar bandet mellan föräldrar och barn. Mellan de älskande. Först när vi öppnar dörren för varandra, sänker vårt hjärtas garder och raserar borgmurarna till våra hem kan det ske. När församling blir vardag. När kristendom blir efterföljelse och rörelse. Då först ges möjligheten till nådens glipor att uppstå. En beröring kräver närhet. Kroppslig, själslig eller andlig. Man kan liksom inte vara någon annan stans. Inte heller tvinga sig på. En påtvungen beröring är ett våldtäktsförsök, en misshandel, en kränkning. den stänger dörrar och skapar distans. En beröring i förtroende öppnar dammluckor, skapar frihet, rymd och närhet.

Den treenige Guden är inte påtvingande. Inte heller är han distanserad och avlägsen. Nej, den treenige kommer istället till oss likt han kom till Abraham i 1 Mos 18, in i vår vardag. Det är där församlingen startas. Det är där tårefloden har sitt källsprång.

Därför får det här inlägget också bli något av ett homage till er Bettan och Christian. Och till Lisa som gått före. Ni lämnar stora hål i våra hjärtan, får oss att gråta av saknad och glädje över er nystart. Och samtidigt vet vi att vi kommer fortsätta beröra och beröras av varandra, även om den geografiska distansen blir längre. Stora kramar käraste ni och på återseende!

Avslutningsvis en något oväntad låt som berört mig nåt oerhört den senaste tiden. En riktigt sliskig amerikansk countrydänga av Randy Travis, men som jag inte klarat att lyssna på eller spela igenom en enda gång utan att rösten stakat sig och tårarna kommit. Här är “Three Wooden Crosses”:

skrivet 2011-01-28 kl. 14:48 i kategorin allt.
använd gärna RSS 2.0-feeden.
kommentera eller "trackbacka" gärna!

3 kommentarer till “om rörelse, (be)röra och (be)röras”

  1. Christian says:

    Och en tår fyller mina härdade ögonkanaler av att läsa detta.

    Fortsätt beröra och röras.

    We love you.

  2. Bettan says:

    wow!!

skriv en kommentar