familjen andin

En del människor är man alldeles extra tacksam för. Jag gissar att det har att göra med att man har fått följa varandras glädje och sorg lite närmare än många andra. För oss är Elisabet, Christan, Lisa, Joel och Jenny sådana människor.

Och Sixten.

Sixten har inte levt så många dagar på denna jord än, men är redan ett av de största bönesvar jag har fått erfara. Förra året vid den här tiden satt vi här i Örebro och bad den där bönen om ett barn åt Elisabet och Christian. Jag vet inte om jag kan kalla det särskilt trosvisst, men det fanns ändå ett styng av “nä, nu får det vara nog, Gud! Kom igen om du kan!” Och det kunde han uppenbarligen.

I början av året flyttade Elisabet och Christian till Skåne. Och jag är så innerligt glad att vi sade hejdå med vetskapen om ett litet, litet embryo. Som att vi liksom fick skicka iväg dem med det.

Och nu så har han alltså kommit – Sixten. Och vi tog en tur till Skåne för att träffa honom – och hans vänner. Och, som Elisabet skrev på sin blogg att någon av oss sade, så vad det “liksom högtid men samtidigt alldeles vardagligt att få vara tillsammans”. Jag instämmer med en sång på samma tema.