en dikt till en tid då överkonsumtionen äter upp oss underifrån,
men också till en tid då starka krafter gräver djupare efter en sannare värld:
—
må du bliva
en rännstensunge
må du där
finna livets skatter
i dikena
de överblivna
de efterlämnade
dyrgriparna.
Så har det hänt. Jag (Matilda) har fått ett intresse! Inte ett intresse av typen “jag tycker om att vara med människor” eller “jag tycker om att fika” (vilken jag ju också gör), utan ett lite mindre luddigt och lite mer produktivt intresse. Nämligen: Jag tycker om att sticka. Här kommer ett axplock av 2010 års kollektion:
mössa till ellen
vantar till elma
vantar till margit
djupast inne i varbergaskogens hjärta, så långt man kan komma från cykelvägar och hus ( det tar ungefär fem-tio minuter att hitta dit hemifrån oss om man går rätt väg) ligger en liten damm där grodorna brukar leka på våren. just nu finns inga grodor där, knappt ens nån damm. det är mest snö och is…. och så linn och david och margit då. igår lurade de ut mig, matilda och natanael på en liten grillning. det blev en härlig och mysig eftermiddag, med snöpulsande, sur ved, rök, trötta barn och underbara vänner.
och tänk bara, när våren och sommaren springer fram vilken än mer fantastisk plats den frusna dammen kommer att bli att picknicka eller grilla vid. eller bara njuta av grodornas lek.
Tidningen Dagen hade den 5/2 en ledare angående natur och religion, hur människor finner andliga djup i skogen eller gör ekologi till sin religion. Här har kyrkan stundtals misslyckats att hjälpa människor att se bortom och bakom skapelsens bländande skönhet och andliga djup, att rikta sin tillbedjan inte mot det skapade utan mot Skaparen själv. Teologerna brukar tala om den allmänna och den specifika uppenbarelsen. Visst finns det spår av Skaparen i skapelsen. Men skapelsen själv är inte vägen till frälsning, den går genom Kristus. Han är linsen genom vilken allt skapat måste ses. När hans ljus får lysa på den försiktige sorgeklädda koltrasten eller de brunsjaskiga trädstammarna blir naturen en ikon där vi ser ansiktet av den Treenige själv framträda. Kristus står där framför våra ögon förklädd till en grå liten gärdsmyg. Kelterna var högst medvetna om detta. Och den helige Franciskus.
Så här skriver Bonaventura om när Franciskus under en av sina vandringar stötte på en stor fågelflock: “Våra systrar fåglarna prisar sin Skapare. Vi går in bland dem och sjunger Guds lov och ber vår tidebön.”
Visst kan skogen vara vårt tempel. Så länge lovsången där prisar Skaparen istället för skapelsen.
Den första bilden är fotad i Varbergaskogen (tryck på bilden för att se den i större storlek). Tidigt på förmiddagen är ljusspelet mot trädstammarna alldeles fantastiskt. Stammarna förvandlas till pelare i en himmelsk katedral. En plats för eftertanke och lovprisning.
Vänder man bara blicken åt motsatt håll, in emot solens ansikte, möts man av ett helt annat ljusspel. Det är skarpare, intensivare och mer genomträngande. Istapparna på de snöklädda grenarna förvandlas plötsligt till gnistrande juveler. Så mycket i livet handlar om perspektiv. Om ljus. Om att ha blicken vänd mot någon. Fäst på något.
Perspektiv var det. De här bilderna skulle min far ha raderat direkt, överexponerade och urfrätta. Men ju mer jag tittar på dem, desto mer dras jag in i bilderna. Så jag sparar dem mer än gärna. De orangeröda nyponen står fram på ett helt annat sätt i det skarpa ljuset.
natanael har en ny (o)vana. den tycks inspirerad av krakel spektakel och kusin vitamin…
en ny film från 1 mars - om den svåra konsten att sova på maten. dessutom har föregående inlägg uppdateras så att filmerna ska kunna visas även om man inte har quicktime installerat. mycket nöje!