familjen andin

Vissa skulle kalla den för ett ogräs. Andra skulle bara rynka på näsan åt den. Själv tycker jag att den är oerhört vacker, särskilt nu i november när allt går i grått. Jag talar naturligtvis om Cirsum palustre eller kärrtistel som den heter på svenska. Jag och Natanael tog en rejäl promenad längs Svartån förra torsdagen och njöt av alla vackra fröställningar som kantade gångvägen ut mot Oset. De gråbruna tistlarna kommer liksom extra mycket till sin rätt under gråvädersdagarna i november. Det är vackert och avskalat. Vardaglig skönhet. Ett stråk av helighet. Förgänglighet och evighet på samma gång.

När Linné beskrev kärrtisteln ansåg han att dess höjd förebådade kommande vinters snömängd. De här var ganska höga, en och en halv meter ungefär. Lär bli en ruskig vinter i såna fall. Något att tala om i mannaminne. Ungefär som svininfluenseköerna. Eller den där sommaren 1994 då solen sken ständigt och Sverige tog brons i fotbolls-VM. Snömängden vid hamnen var i alla fall inga en och en halv meter. Snarare en och en halv milimeter.

Avslutningsvis på vår långpromenad gick vi till Coop Extra för att handla. Där växer kanske stans vackraste rönnar. Liksom kärrtisteln är rönnen en budbärare från kung Bores rike av snö och kyla. Ju fler och ju rödare bär, desto kallare och desto mer snö. Så det där med en och en halv meter kanske inte var så dum gissning ändå. Minns på vilken blogg ni läste det först!