Så har det hänt. Jag (Matilda) har fått ett intresse! Inte ett intresse av typen “jag tycker om att vara med människor” eller “jag tycker om att fika” (vilken jag ju också gör), utan ett lite mindre luddigt och lite mer produktivt intresse. Nämligen: Jag tycker om att sticka. Här kommer ett axplock av 2010 års kollektion:
mössa till ellen
vantar till elma
vantar till margit
djupast inne i varbergaskogens hjärta, så långt man kan komma från cykelvägar och hus ( det tar ungefär fem-tio minuter att hitta dit hemifrån oss om man går rätt väg) ligger en liten damm där grodorna brukar leka på våren. just nu finns inga grodor där, knappt ens nån damm. det är mest snö och is…. och så linn och david och margit då. igår lurade de ut mig, matilda och natanael på en liten grillning. det blev en härlig och mysig eftermiddag, med snöpulsande, sur ved, rök, trötta barn och underbara vänner.
och tänk bara, när våren och sommaren springer fram vilken än mer fantastisk plats den frusna dammen kommer att bli att picknicka eller grilla vid. eller bara njuta av grodornas lek.
Tidningen Dagen hade den 5/2 en ledare angående natur och religion, hur människor finner andliga djup i skogen eller gör ekologi till sin religion. Här har kyrkan stundtals misslyckats att hjälpa människor att se bortom och bakom skapelsens bländande skönhet och andliga djup, att rikta sin tillbedjan inte mot det skapade utan mot Skaparen själv. Teologerna brukar tala om den allmänna och den specifika uppenbarelsen. Visst finns det spår av Skaparen i skapelsen. Men skapelsen själv är inte vägen till frälsning, den går genom Kristus. Han är linsen genom vilken allt skapat måste ses. När hans ljus får lysa på den försiktige sorgeklädda koltrasten eller de brunsjaskiga trädstammarna blir naturen en ikon där vi ser ansiktet av den Treenige själv framträda. Kristus står där framför våra ögon förklädd till en grå liten gärdsmyg. Kelterna var högst medvetna om detta. Och den helige Franciskus.
Så här skriver Bonaventura om när Franciskus under en av sina vandringar stötte på en stor fågelflock: “Våra systrar fåglarna prisar sin Skapare. Vi går in bland dem och sjunger Guds lov och ber vår tidebön.”
Visst kan skogen vara vårt tempel. Så länge lovsången där prisar Skaparen istället för skapelsen.
Den första bilden är fotad i Varbergaskogen (tryck på bilden för att se den i större storlek). Tidigt på förmiddagen är ljusspelet mot trädstammarna alldeles fantastiskt. Stammarna förvandlas till pelare i en himmelsk katedral. En plats för eftertanke och lovprisning.
Vänder man bara blicken åt motsatt håll, in emot solens ansikte, möts man av ett helt annat ljusspel. Det är skarpare, intensivare och mer genomträngande. Istapparna på de snöklädda grenarna förvandlas plötsligt till gnistrande juveler. Så mycket i livet handlar om perspektiv. Om ljus. Om att ha blicken vänd mot någon. Fäst på något.
Perspektiv var det. De här bilderna skulle min far ha raderat direkt, överexponerade och urfrätta. Men ju mer jag tittar på dem, desto mer dras jag in i bilderna. Så jag sparar dem mer än gärna. De orangeröda nyponen står fram på ett helt annat sätt i det skarpa ljuset.
natanael har en ny (o)vana. den tycks inspirerad av krakel spektakel och kusin vitamin…
en ny film från 1 mars - om den svåra konsten att sova på maten. dessutom har föregående inlägg uppdateras så att filmerna ska kunna visas även om man inte har quicktime installerat. mycket nöje!
det händer mycket nu. natanael håller på att få både tand tre, fyra, fem och sex. och de senaste veckorna har det blivit mer och mer fart på gåendet. är man ett år så är man… då är man ju stor nog att få gå runt som mamma och pappa och borsta sina tänder. och att få sitta på pottan. följande klipp är ett par smakprov på natanaels morgon- och kvällsbestyr:
Det bor en hel del kristna människor i Varberga. Och en och annan i Oxhagen också. I lördags samlade vi de i närområdet som vi känner till och bjöd in till en enkel lunch. Det bjöds på två olika soppor: lins- och tomat, samt potatis- och purjo. TIll efterrätt stod chokladboll och Susans bär-och nötyoghurt på menyn.
Trots att de flesta blev inbjudna med mycket kort varsel dök ett tjugotal personer upp. Det där med att bo nära varandra geografiskt skapar ju helt klart möjligheter till sånt. Oerhört kul var det att så många ville komma. Får väl se om det blir någon repris eller om det kan leda till något mer, men det är gott att veta om varandra i alla fall. Välkomna tillbaks till Tornfalkgatan 135 (snart får vi väl ta och döpa detta spektakel till kollektiv…)!
Idag är det ett år sedan Johan panikpredikade i Fellingsbro, medan en höggravid och vattengången Matilda mådde illa hos syster Viktoria. Idag, den 18 januari, är det 1 år sedan Natanael föddes. Ett år har gått. Jättejättefort, så klart. Men samtidigt så otroligt innehållsrikt. Den 18 januari 2009 känns avlägset… det känns så… 2009 helt enkelt.
Vi tjuvade lite med födeledagsfirandet och ordnade pannkakskalas i lördags. Ett 40-tal härliga vänner kom hem till oss i kollektivet för att fira Natanael (bilder kanske kommer så småningom). Lite smågalet, men också väldigt skoj! Det finns fortfarande morotskaka kvar och några cupcakes från AnnChristin. Kom gärna hit och efterfesta eller vardagslyxa!
Vill också gärna rekommendera två fina vänbloggar. Både Lisa och Bettan har skrivit inlägg om Natanaels festiviteter. Titta gärna in på Bettans blogg “härochnu” eller Lisas “Det är det här med Lisa”
TOALETTBESTYR
JULMAT
MUSIK
TRAPPA
SNÖ
HUND
KATT
KUSIN
NYÅRSDESSERT
December, snö och kyla har infunnit sig, och vi har börjat landa i vårt nybildade kollektiv på Tornfalkgatan.
(Natanael vandrade just iväg med bordet som datorn står på och har fastnat vid tröskeln. Svårt att se vad jag skriver bara. Länge leve trösklar!)
Innan vi flyttade hit blev vi intervjuade om att bo kollektivt, till den norska tidningen Strek. Vi har inte läst tidningen än, men vi har sett framsidan:
(Lyssnar samtidigt på kommentarer från klimatmötet. Kära nån, det låter som småungar som bråkar för att de vill ha den största leksaken.)