familjen andin

ANDRA KAPITLET
vari det berättas om en lång natts färd från Helags till Storulvån och en tröttsam men vacker vandring mot drömmar som även fortsättningsvis kommer att vara drömmar och där ett eller ett par boktips smyger sig in i själva berättelsen.

Det finns drömmar. Och så finns det Drömmar. Fjällräven tillhör för mig den första kategorin, medan en annan av fjällens invånare tillhör den senare. Allt sedan jag som liten läste i Plupp om den stora vita spökugglan, fjällugglan, har jag längtat efter att få möta den i sin rätta miljö – uppe på fjällheden. Saken är bara den att fjällugglan är oerhört ovanlig och extremt beroende av bra lämmelår, annars häckar den inte i Sverige. Så när ryktet började gå på fjällstationen att de gjorts observationer av en stor vit uggla vid Gåsåns vindskydd var valet inte svårt. Det var dags att lämna Helags och fjällrävarna bakom oss och göra den långa turen in i Jämtlandsfjällen. Problemet var bara att pappa omöjligen skulle orka bära tältet över Härjångsåsen och Hulke. Till fots kunde vi inte ta oss dit. Istället bestämde vi oss för att vandra ner från Helags och ta bilen runt hela fjällmassivet och vandra in längs Handölans dalgång vid Storulvån. Mycket plattar. Mycket lättare vandring. Men en himla många mil att åka i bil. Men bär man på Drömmar så bär man…

Efter en lång bilfärd upp till Alsen där vi övernattade till tonerna av en totalt bortkommen träsksångare körde vi de sista milen till Storulvåns fjällstation under lördags morgonen. Fyllda av förväntningar och drömmar vandrade vi över hängbron vid Handölan. Det var, som Muminpappan skriver i sina memoarer (som blir ett av boktipsen från sommarlektyrspåsen i denna berättelsen) “En ny port mot det Otroliga, det Möjliga, en ny dag där allting kan hända om man inte har något emot det.” Fjällvärlden är verkligen en sådan port mot det Otroliga, men jag vill tro att det inte behövs fjällrävar eller ugglor utan att varje dag kan vara Det Stora Äventyret.

Det var tunga stövlar och trötta fötter som tog steg efter steg på leden längs Handölans dalgång. Det blev mer än ett stopp för att vila och hämta nya krafter ur skönheten i fjällbjörkskogen.

Stora mattor av hönsbär bredde ut sig längs leden och helt plötsligt dök en orädd gök upp några meter framför oss och förgyllde vandringen ytterligare.

Men efter många och långa kilometer misströstade vi djupt. Fötterna var söndertrampade efter vandringen längs grusvägen, ryggen värkte och hoppet och tron om fjällugglans närvaro började tyna. Inte blev det bättre av de tusentals mygg som tyckte att vi var lämplig mat.

Men så blänkte det till framför oss och vi stod vid Gåsån. Äntligen kunde den sista delen av vandringen börja, några kilometer längs Gåsåns dalgång, upp mot fjällheden.

Som vanligt möttes vi av en enorm skönhet och ett fantastiskt landskap som badade i solens värme och liv. Hedlandskapet är enormt vackert i sin karghet och enkelhet. Det är inte konstigt att författare och konstnärer i alla tider hämtat inspiration och näring ur det. En av de böcker som vi läste under litteraturhistorien i våras var Emily Brontës Svindlande höjder och där blir heden nästan en gestalt. Den blir själva ramen och livskraften för hela berättelsen. Svindlande höjder är en bok att varmt rekommendera. Efter ett par kapitel tyckte jag att den var en av de mest överskattade klassikerna jag läst, men ju längre in i den man vandrade desto mer fängslande blev den. Och nu är det bara att sälla sig till hyllningskören.

Nåväl, kvällen gick. Det var inte svårt att föreställa sig den vita uggla komma jagande med tysta långsamma vingslag. Men ingen uggla kom. Uppe på heden spelflög rödbenorna för fullt, fjällabbarna kom störtdykandes och ett par jordugglor letade lämlar. Men ingen fjälluggla. Kanske var det bara ett rykte, kanske ville den helt enkelt inte visa sig? Också efter den tröttsamma vandringen till Gåsåns fantastiskt vackra dalgång fortsätter den spökvita ugglan vara en Dröm.  Kanske är det lika bra så. Vissa drömmar mår gott av att fortsätta vara just drömmar. Det ger näring och framtidstro. Och hur som helst är det också viktigt att påminna sig om att ingenting sker på beställning. Att vildmarken faktiskt är vild och att vi är där som besökare, på djurens och naturens villkor. Och att en rödbena i kvällssol eller en knotig björkstam längs Handölan kan vara nog så vackra som en gnistrande vit fjälluggla.

Under många år har pappa och jag närt en dröm om att få se och fota fjällräv. Och i år bestämde vi oss för att göra ett allvarligt försök i Sveriges fjällrävstätaste område – Helagsfjället i norra Härjedalen. Fjällräven är vårt enda arktiska rovdjur och ett av de ovanligaste och mest hotade däggdjuren i Skandinavien, till stor del beroende på skoningslös pälsjakt under lång tid. Dessutom är fjällräven helt beroende av lämmel och under de senaste decennierna har den svenska lämmelstammen varit i obalans. Tidigare kom det regelbundet populationstoppar genom sk lämmelår, men under lång tid har dessa toppar uteblivit. Vissa vårar har det sett ut som om de varit på gång, men så har hela lämmelstammen kraschat när sommaren kommit igång. Och forskarna står där med långnäsa och blir inte kloka på dessa svenska marsvin. Men i år vimlar det av lämmel i fjällen som aldrig förr. Under alla mina år i fjällen har jag bara sett enstaka lämlar. Nu finns de i hundratal, ja tusental. Överallt dyker de upp, skriker till, springer fram och visar sina livsfarliga framtänder för att sen fort springa iväg till sitt bo. Lämmeln är ett konstigt djur, men ganska gulligt.

De är dessutom riktiga blötdjur och älskar när det är lite sumpigt. Därför ser man den ofta när man vandrar över utlagda spångar.

Lämmeln är själva basfödan för flera av fjällens rovdjur och fåglar, så det märks överallt att den lilla gnagaren är tillbaka med besked. Det sjuder av liv (och död) både på kalfjäll och fjällhed.

Fjällabben är en av de fåglar som gynnas år som detta. Det är en läskigt aggressiv fågel som nästan utan förvarning flyger upp från sin utkiksplats för att i nästa ögonblick störtdyka mot en. Då är det bara att sträcka upp armarna och kameran för att ta skydd och hoppas att den bara gör en skenattack.

Ett annat djur som trivs bra på fjället när lämmeln drar fram i segertåg igen är hermelinen. Den lilla vesslan älskar lämlar och under vintern kryper den ner i lämmelns bon för att äta upp dem. Sen tapetserar den väggarna med lämmelskinn och får ett varmt och skönt bo. Makabert.

Vi började vår vandring vid Kläppen, Ljungdalen sent på tisdagkvällen. Då hade vi åkt nästan nonstop från Arvika. Ett av de få stoppen vi gjorde var vid Mittådalen på Flatruet. Där fann vi denna fantastiska syn:

En backsvalekoloni! Visst ser det nästan exotiskt ut…

Istället för att sova vid bilen bestämde vi oss för att påbörja vandringen redan på kvällen. Knappt en halvmil mäktade vi med med tunga ryggsäckar (ungefär 25 kilo var) innan vi slog läger i fjällbjörkskogen. Tidigt nästa morgon fortsatte vi vandringen uppåt mot fjällheden och Helags fjällstation. Morgonvandringen ramades in av sången från fjällens egen näktergal, en riktig juvel, blåhaken.

Efter några kilometers vandring uppåt började så Sveriges sydligaste glaciär visa sig som en fondvägg i väster.

Helags kom att bli själva navet för vår vandring och vårt sökande efter fjällräven – och visst är det fantastiskt med dessa stugor som byggts mitt ute i vildmarken. När vi med värkande ryggar och svettiga kroppar stapplade in på fjällstationen var det som att komma till Sista Hemlika huset för er som kan er Tolkien. Ett hus med värme och härliga människor på gränsen till vildmarken. Fantastiskt! Som vanligt bjöd fjällen på oväntade möten, den här gången Janne och Lisa Reimersson som bott i Arvika under flera år innan de flyttade till nordnorge för att sedan landa utanför Sala. Vi samtalade i många timmar under torsdagen och de blev ett härligt möte. Lisa myntade uttrycket “Det är människan som är mödan värd” som en travesti på “det är vägen som är mödan värd”. Och visst är det så. Alla dessa möten med människor på märkliga platser öppnar upp för samtal som vårt konstgjorda samhälle i det närmaste kväver. Men i vildmarken möts man på lika plan. Lika svettiga, lika utlämnade, lika små i förhållande till det stora. Det öppnar upp för äkta nära möten och goda samtal.

Under onsdagen och torsdagen hade vi vårt tältläger några kilometer nordväst om fjällstationen med utsikt över fjällheden med Sylarna i väster och Helags i syd. Det finns sämre syner att ha från sitt sovrumsfönster och matbord!

På heden nedanför oss hördes oavbrutet rödbenans och ljungpiparens vemodiga sånger.

Många underbart vackra blommor, som de här himmelsblå fjällgentianorna, smyckade det karga landskapet med sin fägring.

Men trots allt vackert och underbart runtomkring oss var det ju drömmen om fjällräv som drev oss. Efter några telefonsamtal och timmar av letande både på kartan och i terrängen var vi i det närmaste övertygade om att vi hittat en lya, även om den inte riktigt såg ut som vi tänkt oss. Så vi slog oss ner och väntade. Och väntade. Och väntade. Men ingenting hände.

Därför bestämde vi oss till slut att bege oss tillbaka till Helags och ta hjälp av Erik. Så under fredagen packade vi ihop våra grejer, tog med oss en liten säck för en kortare dagstur och begav oss tillsammans med vår fjällrävsguide till en lya som vi visste var bebodd av femton valpar, en hona och en hane. Ungefär 300 meter nedanför oss möttes vi av denna syn:

Fjällrävslyor går i arv i generation efter generation och kan vara flera hundra år gamla. Därför blir växtligheten också mycket speciell i jämförelse med övriga delar av fjället, marken blir bördigare och en mängd olika örter och blommor får sandkullen att riktigt prunka och grönska. Inte alls som den lya vi suttit och tittat på i timmar – och som antagligen bara tillhört en rödräv eller något liknande.

Uppe på lyan låg tiken, en fjällräv av vit morf (vit päls på vintern, grå/brun och vit/beige på sommaren). Efter en stund gick hon in i en av de många ingångarna. Hela kullen är utgrävd som den största hobbithåla med mängder av in- och utgångar. Så gick tiden och vi kände oss förvisso ganska nöjda men hade ju ändå hoppats på mer. Kullen skulle ju myllra av valpar – och vart var hannen? Han skulle vara helsvart, en sk blåräv, och ibland sades han befinna sig ganska nära den utsiktsplats som vi hade över lyan.

Så plötsligt efter 45 minuters lång och jobbig väntan kom de ut, valp efter valp. Fulla av energi och livsglädje! Och den blåsvarta hannen var också där. Men så hände något, han lämnade lyan och började springa rakt emot oss. Närmare och närmare. Knappt hundra meter ifrån oss stannade han till, strök öronen bakåt, stirrade på oss… och började jaga lämmel!

Så gick det till när drömmen om fjällräv slog in vid foten av Helagsfjällets glaciär. Återstående del av resan kommer i ett senare inlägg.

Förra måndagen lämnade jag Skåne och havet bakom mig och via Arvika åkte jag och pappa tillsammans upp till södra Jämtlandsfjällens ödslighet. Resan kan tyckas lång och kontrasterna stora, men faktum är att jag mer och mer börjar se havets och fjällets likhet. Snarare än att vara varandras kontraster förenas de just i sin kontrastrikedom. Havet och fjället är storslagna närmast oändliga vidder där man möter sin litenhet och utsatthet. Det är platser där, om man har tid att stanna upp och reflektera, perspektivet vrids rätt. Det är svårt att vara narcisstisk när man står inför det enorma och vilda. Hav och fjäll vittnar om en evighet där endast Gud är stor. Ja, där Gud alltid är större.

Havet och ödemarken är återkommande bilder och metaforer i världslitteraturen. Inte minst i bibeln där havet är symbolen för kaosmakten. Ödemarken har alltid varit platsen dit gudsmän och kvinnor dragit sig undan för att göra upp med demonerna. Hav och fjäll – så långt i från varandra och ändå så nära. Här målas med stora häftiga penseldrag och man kan inte undgå att se de existentiella frågorna i vitögat. Hav och fjäll är platser för människans möte med kaos och med det vilda. Men i och med det också platser att finna sig själv i förhållande till att det stora. För mitt i allt detta storslagna, ödsliga, okända finns någon form av vila och närhet. Havet och fjället ligger närmre varandra än man först tror. Resan dit är därmed i en mening inte särskilt lång, men väl där möts man av den kanske längsta resan. Den som går inåt som Dag Hammarskjöld skriver. Han om någon vet. För Hammarskjöld var den svenska fjällvärlden hans återkommande tillflykt och inspiration – men sitt bofasta hem hade han på Backåkra, längst ner i södra Skåne med direkt närhet till havet. Så får också denna fjälltur gå i Hammarskjölds upptrampade stigar rösade med stenar som vittnar om att någon faktiskt varit där tidigare.

(utsikt mot Sylarna från vårt tillfälliga hem vid Helags)

“Den längsta resan

är resan inåt.

Den som valt sitt öde,

som anträtt färden

mot sin egen botten

(finns det någon botten?)

ännu bland er

är han utom gemenskapen,

isolerad i er känsla

såsom den dödsdömde

eller den det förestående avskedet

i förtid viger

åt varje människas slutliga ensamhet.

Mellan er och honom är avstånd,

är osäkerthet -

hänsyn.

Själv skola han ser er

alltmera fjärran,

höra edra rösters lockrop

allt svagare.”

Idag hade jag äntligen tid och möjlighet att för första gången denna sommar lyssna på P1′s Sommar. Tidigare har det varit något jag prioriterat högt, men de senaste årens somrar har inneburit mycket fläng åt olika håll och gett få möjligheter att sitta ner och slå på radion. Sommar är ett av de radioprogram som betytt mest för mig. Idén är så simpelt genialisk – att ge människor tid att dela med sig av sina livsberättelser och dessutom krydda detta med ett alldeles eget soundtrack – och jag bara älskar det och önskar av hela mitt hjärta flera såna forum där folk ges utrymme att verkligen prata till punkt och dela något av sin livsvandring. Idag var det Gustaf Hammersten som stod för berättandet. Dagens program var inte något av de mest gripande jag hört, men det var ändå fantastiskt att känna “yes, jag är hemma, jag kan ligga på kökssoffan och lyssna på ericas gamla polkaradio och få ta del av någon annans livsberättelse. Dessutom fanns det stunder när man verkligen kände den där närheten och närvaron som man ibland kan uppleva i Sommar. Hammersten beskrev till exempel hur han i sitt skådespelande ibland såg sig som en apostel för att slå hål på fördomar och inskränkt fundamentalism.

En annan sida av program som Sommar är att de kräver min fulla uppmärksamhet. Ska man få ut något av det som berättas gäller det att lyssna, att inte hålla på med något annat (som nu när jag lyssnar på Torgny Lindgrens program och samtidigt försöker uppdatera bloggen – det går måttligt bra och jag måste hela tiden backa radiospelaren för att ta in vad han egentligen sa). Det blir alltså en skola i att vara närvarande i nuet och faktisk ge en annan människa av min uppmärksamhet. Vackert och viktigt, inte minst i vår splittrade tid.

Nog om  detta. Vi börjar i alla fall återvända så sakteliga från sommarens både tids- och längdmässigt längsta turné. Jag kom tillbaka från fjällturen med pappa i går kväll och Matilda återvänder med barnen i morgon från Lidköping. Det är skönt att vara hemma igen – och någon form av sommarberättelse kommer vi att dela med oss av under de närmsta dagarna. För nu är vi ånyo uppkopplade igen, både med radio och internet =)

Det var en olycklig slump som gjorde
att vi blev människor till förtret,
ty skälet var att vi råkat växa
ett stycke innanför ett staket.

Vi ville bara som andra växter
få gro och blomma och sätta frö,
men blev förklarade värdelösa
och dömdes till att för tidigt dö.

Och medan blommorna i rabatten
fick vård och ömhet i vått och torrt
så blev i stället vårt bittra öde
att kallas ogräs och rensas bort.

Det känns så hårt att diskrimineras
för att vi växt i ett trädgårdsland.
Vi har väl alla vår rätt att leva.
Vi har ju skapats av samma hand.

Vår uppgift enligt naturens ordning
var säkert menad som något mer
än att i sommarens solsken ligga
på en komposthög och vissna ner.

När Natanael fyllde två år fick han en trehjulig cykel av morfar och mormor. Och lagom tills att morfar fyller 58 år (alltså idag!), så kom han igång för fullt med cyklandet. Så det här inlägget tillägnar vi morfar Gunnar – hurra! hurra! – och bjuder på en cykeltur…

…innan det är dags att säga “God natt, sov gott och Gud välsigne er”

När jag fortfarande bodde hemma i Arvika gjorde jag och pappa ofta gemensamma turer ut i naturen. Pappa har ändå sen han flyttade till Värmlandsskogarna varit en riktig skogsmänniska och att få följa med ut har betytt mycket på många plan. För oss har det varit ett sätt att finna nya krafter för livet i stan och vardagen, men också en fördjupad vänskap och gemenskap med varandra och med Gud. Tror inte att pappa själv förstår det, men på många sätt uttrycker han en djup keltisk kristen spiritualitet i sitt förhållande till Skapelsen. Det finns så oerhört många tecken på Gudsriket där ute, så det är inte klokt.

Sen jag flyttade till Örebro blir turerna ut i skogen inte lika många, men någon gång då och då får vi tillfälle att åka ut tillsammans. I år har det hittills blivit lite lodjursspårning i Magnskog, dvärgbeckasinspel vid Kvismaren och det årliga orrspelet på Fryksdalshöjden. Tänkte ge ett smakprov på några bilder och filmer från två av dessa begivenheter.

Följer man den lilla grusvägen som går förbi den gamla hälsokällan i Nolby kommer man efter mycket om och men till ett orrspel (man får gå en bit också). Det är på många sätt en spännande miljö, bara det att tänka sig att det för några hundra år sedan låg en kurort men som sedan sköljdes bort när fördämningen gick upp. Hade jag bott i Arvika hade jag säkert försökt starta upp Nolby källa igen, men nu får någon annan ta tag i det projektet. Hur som helst, i krokarna av Nolby finns en mosse dit orrtupparna återvänder år efter år för sitt spel. Som mest intensivt är det i slutet av april – och då fullkomligt kokar myren i gryningstimmarna av deras bubblande läte. Kanske bidrog det till hälsokällans kvalitet? =)

Orrtupparnas spel är lite mer lättillgängligt än det än mer mytomspunna tjäderspelet. Ofta spelar de till en bit in på förmiddagen – och det går att se och höra orrspel från tidig vårvinter till ända in på försommaren.

Tidigare i vintras gjorde vi en tur till en potentiell orrspelsmyr, utan att bli klokare på om det verkligen är något orsspel på den mossen. Men turen, som gick via Mangskog, blev ändå lyckad när vi vid Kronhöjden fick se dessa spårstämplar i snön:

Spåren kom från ett lodjur. Många timmar har jag och pappa spenderat i skog och mark i hopp om att få se detta fantastiska djur, men än så länge är det bara spårstämplar och ett och annat rådjurskadaver som skvallrat om lodjurets närvaro i Arvikatrakten. Och så klart den där skuggan som strök över vägen vid Furtankorset en sen natt… Men den får väl fortsätta vara just en skugga av ett lodjur eller något annat mystiskt djur.

…nästintill i alla fall.

Det började med att Natanael åt en förfärligt kärnrik clementin för några veckor sedan. Och så tänkte vi att man kan väl sätta dem i jord och se vad som händer. Men särskilt mycket trodde vi inte på att det skulle komma något. Gick och planerade att man kanske skulle lägga dit lite krassefrön så att det i alla fall skulle se ut som att något grodde (vi kan kalla det otro).

Men så en dag i förra veckan upptäckte vi att något var på gång…

Vi kanske återkommer med hur det utvecklar sig!

Tidigt i fredags morse kom hon, Natanaels alldeles nya lillasyster:

Natanael träffar henne för första gången när det är dags att åka från förlossningen:

Och på vägen hem vinkar hon av Joel och Jenny som är på väg till Kina:

Sedan har hon hunnit bekanta sig med lite släkt och vänner.
Här är moster Vicki och kusin Olle:

Och så faster Magda:

Vi mår bra allihopa, håller på att bekanta oss med vår nya tillvaro och är såklart lite trötta… och om man vill får man gärna komma och hälsa på, leka lite med storebror, klappa lite på lillasyster och fika lite med mamma och pappa!

En kurs där man får läsa Trollvinter av Tove Jansson måste bara bli bra!  Skönt att någon på universitetet fattat vad som är stor litteratur. Det här kan bli hur bra som helst…

Trollvinter är boken där Mumintrollet som det första mumintrollet någonsin vaknar under den långa vintersömnen – och hela världen är totalt annorlunda. Den idyll som han är van är totalt bortblåst. Solen är borta. Jasminebusken verkar vara död. Och överallt denna fruktansvärda snö och kyla och alla hemlighetsfulla osynlingar och knytt och troll. Han svär och förbannar detta hemska och misströstar djupt. Men genom Too-tickis krassa ledning börjar han så sakteliga förändras. Mumintrollet upptäcker fler och fler av vinterns hemligheter och såsmåningom börjar hans inre att mjukna och mogna… kanske är vintern inte så förskräcklig ändå? Kanske rymmer den också liv och viktiga hemligheter. Som vem som bor i badhusgarderoben eller vem det är som gömmer sig under diskbänken. Kanske är inte livet bara sommar och idyll. Trollvinter är en fantastisk bok med djupa psykologiska sanningar. Den säger mycket om vad det innebär att vara människa och att mogna. Och så är det ju också en så fantastiskt välskriven berättelse. Läs den! Och läs varje kurs där den ingår som kursbok. En sådan kurs kan aldrig bli dålig!