nog kan somligt glömmas
gömmas bortom tidens tand

men när en tagg skär upp igen
är det samma sår som blöder

mänsklighetens sår

men som med så mycket annat
så är väl också det förvrängt:

för tiden läker inte alla sår,
nej, men såren läker allas tid

Hans sår

Men.

Tänk om vardagen inte är överfull av allt det där pluttinuttiga, gulligulliga och älskvärda?
Tänk om barnen mest skriker, biter, river, spottas, puttas och slåss?
Tänk om man då brister i sitt tålamod?

Men sådant skriver man ju inte om.
Har jag hört.

Det blev en tur i brandbilen tillsammans med Märta, Linn, Margit och Anton.

Ester och mamma fick också pröva på att sitta.

Brandmännen Ester, Natanael, Märta och Darth Vader

Anton undervisade i olika viktiga saker för brandmän:

…slangföring

… konservöppning

… softandet

välsignelse, nedkallande av eller tillönskan om Guds nåd och beskydd, särskilt i judisk och kristen tradition. Ofta i form av en lovprisning av Gud uttrycker den välvilja och står i radikal motsats till förbannelse. (http://www.ne.se/välsignelse)

och då kan väl barnvälsignelse följaktligen få betyda sådant nedkallande eller tillönskan till ett barn.

och i detta fall till Ester.

Efter helkvällen på Skansen tog vi Djurgårdsfärjan och beskådade Stockholm-by-night

Under lördagen träffade vi Eas i Aspudden.


Natanael intog soffan och den svåra rockstjärneposén.

Ester fick nöja sig med golvplats.

Fast under den litterära promenaden längs Vinterviken fick hon bättre utsikt.

Under sommaren har Natanaels hästintresse tagit större och större proportioner – och på Aspuddens 4H-gård kröntes det med att för första gången rida själv på en häst! Vilken glädje!

Många kärnor blir det. Suck. Men det är ganska kul att pilla ur de där kärnorna med gemen…

Underbar sylt. Och världens enklaste (förutom urkärningen). 1,5 kg körsbär (lite drygt) och 1 kg syltsocker. Koka 2-3 minuter och häll upp på varma burkar.

Härlig körsbärssaft – 4 kg körsbär, 1,4 kg socker. Ånga i 1-1 1/2 timme. Tappa upp på varma flaskor eller frys direkt i plastlådor (eller i en muffinsplåt!)

Körsbärskräm. Lite syrlig, men god. 2 dl outspädd körsbärssaft, 4 dl vatten, 250 g körsbär, 3 msk potatismjöl. Koka upp och ta av plattan. Red med potatismjöl utblandat i lite vatten. Koka upp igen och låt sedan svalna. Servera med mjölk och knäckebröd.

Och när vi ändå var igång blev det också en sats rågbullar (och en sats surdeg som snart kommer att förvandlas till bröd den också) enligt familjen Janssons urgamla hemliga recept… Men om ni lovar att inte berätta så kommer det här:

Farmor Karins rågbullar

Degvätska: 7 dl vatten, 7 dl mjölk, 2 msk sirap, 3 msk olja, 3 dl vetekross (fast jag tog 2 dl vete och 1 dl råg).

Blanda i 100 g jäst, 2 tsk salt, 8 dl rågsikt, 16 dl vetemjöl.

Jäs 30 minuter. Baka ut (jag brukar dela i fyra delar och sedan dela varje enskild del i 12 delar = 48 bullar).

Jäs ytterligare 30 minuter (ungefär, jag brukar börja baka av den första plåten efter ungefär en kvart – rågbullarna jäser så otroligt bra än då med den generöst tilltagna jästmängden).

Grädda i 10-15 minuter i 225 grader.

Så välkomna hem till Tornfalkgatan 135 – nu är vi hemma på riktigt!

Kärrknipprot

Purpurknipprot

Skogsknipprot

Slåtterblomma

Jungfrumarie nycklar/Skogsnycklar

Det finns drömmar. Och så finns det Drömmar. Fjällräven tillhör för mig den första kategorin, medan en annan av fjällens invånare tillhör den senare. Allt sedan jag som liten läste i Plupp om den stora vita spökugglan, fjällugglan, har jag längtat efter att få möta den i sin rätta miljö – uppe på fjällheden. Saken är bara den att fjällugglan är oerhört ovanlig och extremt beroende av bra lämmelår, annars häckar den inte i Sverige. Så när ryktet började gå på fjällstationen att de gjorts observationer av en stor vit uggla vid Gåsåns vindskydd var valet inte svårt. Det var dags att lämna Helags och fjällrävarna bakom oss och göra den långa turen in i Jämtlandsfjällen. Problemet var bara att pappa omöjligen skulle orka bära tältet över Härjångsåsen och Hulke. Till fots kunde vi inte ta oss dit. Istället bestämde vi oss för att vandra ner från Helags och ta bilen runt hela fjällmassivet och vandra in längs Handölans dalgång vid Storulvån. Mycket plattar. Mycket lättare vandring. Men en himla många mil att åka i bil. Men bär man på Drömmar så bär man…

Efter en lång bilfärd upp till Alsen där vi övernattade till tonerna av en totalt bortkommen träsksångare körde vi de sista milen till Storulvåns fjällstation under lördags morgonen. Fyllda av förväntningar och drömmar vandrade vi över hängbron vid Handölan. Det var, som Muminpappan skriver i sina memoarer (som blir ett av boktipsen från sommarlektyrspåsen i denna berättelsen) “En ny port mot det Otroliga, det Möjliga, en ny dag där allting kan hända om man inte har något emot det.” Fjällvärlden är verkligen en sådan port mot det Otroliga, men jag vill tro att det inte behövs fjällrävar eller ugglor utan att varje dag kan vara Det Stora Äventyret.

Det var tunga stövlar och trötta fötter som tog steg efter steg på leden längs Handölans dalgång. Det blev mer än ett stopp för att vila och hämta nya krafter ur skönheten i fjällbjörkskogen.

Stora mattor av hönsbär bredde ut sig längs leden och helt plötsligt dök en orädd gök upp några meter framför oss och förgyllde vandringen ytterligare.

Men efter många och långa kilometer misströstade vi djupt. Fötterna var söndertrampade efter vandringen längs grusvägen, ryggen värkte och hoppet och tron om fjällugglans närvaro började tyna. Inte blev det bättre av de tusentals mygg som tyckte att vi var lämplig mat.

Men så blänkte det till framför oss och vi stod vid Gåsån. Äntligen kunde den sista delen av vandringen börja, några kilometer längs Gåsåns dalgång, upp mot fjällheden.

Som vanligt möttes vi av en enorm skönhet och ett fantastiskt landskap som badade i solens värme och liv. Hedlandskapet är enormt vackert i sin karghet och enkelhet. Det är inte konstigt att författare och konstnärer i alla tider hämtat inspiration och näring ur det. En av de böcker som vi läste under litteraturhistorien i våras var Emily Brontës Svindlande höjder och där blir heden nästan en gestalt. Den blir själva ramen och livskraften för hela berättelsen. Svindlande höjder är en bok att varmt rekommendera. Efter ett par kapitel tyckte jag att den var en av de mest överskattade klassikerna jag läst, men ju längre in i den man vandrade desto mer fängslande blev den. Och nu är det bara att sälla sig till hyllningskören.

Nåväl, kvällen gick. Det var inte svårt att föreställa sig den vita uggla komma jagande med tysta långsamma vingslag. Men ingen uggla kom. Uppe på heden spelflög rödbenorna för fullt, fjällabbarna kom störtdykandes och ett par jordugglor letade lämlar. Men ingen fjälluggla. Kanske var det bara ett rykte, kanske ville den helt enkelt inte visa sig? Också efter den tröttsamma vandringen till Gåsåns fantastiskt vackra dalgång fortsätter den spökvita ugglan vara en Dröm.  Kanske är det lika bra så. Vissa drömmar mår gott av att fortsätta vara just drömmar. Det ger näring och framtidstro. Och hur som helst är det också viktigt att påminna sig om att ingenting sker på beställning. Att vildmarken faktiskt är vild och att vi är där som besökare, på djurens och naturens villkor. Och att en rödbena i kvällssol eller en knotig björkstam längs Handölan kan vara nog så vackra som en gnistrande vit fjälluggla.